A Place In This World
Jag tänkte försöka klämma ur mig iallafall ett inlägg per vecka :P Inte för jag tror någon läser vad jag skriver men ändå.
A Place In This World - Taylor Swift
Ofta när jag skriver skoluppgifter känns det som att dem urartar till blogginlägg... Här är delar av MVG-uppgiften på Psykologihemtentan.^^
Något som jag har reagerat på är nationaldagsfirande. I länder som Norge och USA firar ALLA, hela folket firar som galningar. Här i Sverige känns det som att dem enda som firar är Sverigedemokrater och andra nationalextremister.
Det lär ju inte öka firandet bland övriga människor. Eftersom man inte vill bli associerade några nationalistiska grupper, undviker man hellre att fira helt.
Ska man behöva låta bli att sätta upp flaggor och vimplar också?
Jag hoppas inte det, men det känns så ibland. Denna gruppen människor som resten av befolkningen inte uppskattar har blivit knutna till den svenska flaggan. Kanske skulle det vara fler som firade om vi hade haft något att fira som inträffade lite senare närmare i tiden. Norge och USA firar att dem blev självständiga.
Vi har inga störtade regimer, inga självständighetskrig, inga revolutioner. Kanske är det därför många anser att Sverige egentligen inte är något vidare land.
Vi uppskattar inte Sverige. Det är snarare så att det känns lite jobbigt komma från en tidigare stormakt, när det nu finns så mycket förtryckta människor från stater styrda av grymma diktatorer. Varför känner vi skuld för att vi råkade födas i ett land som det har gått rätt bra för under ganska lång tid?
Det är synd att människors fördomar ska få styra hur vi handlar. Jag tror att det beror på att vi är så angelägna om att inte sticka ut för mycket, att vara som alla andra.
Detta är en inställning som inte är nyttig i långa loppet. Jag är själv sån, och det är lite jobbigt ibland, borde man inte våga stå för vad man tycker lite oftare? Även när man träffar nya människor, om alla var lite ärligare skulle man kanske inte få fler halvbra vänner. Men kanske skulle man sålla ut bland dem man möter och hitta vänner som är likare en själv.
The More Boys I Meet
Sitter och tittar på House. Det har blivit konstigt... OC-konstigt, det konstiga som blir när en serie blir förmånga säsonger och författarna gör allt för att behålla intresset. Cityakuten, det var grejer det! Hur många säsonger som helst utan att bli ointressant eller utflippat. Det beror nog på att det hela tiden fanns ett utbyte av karaktärer.
Jag köpte Dan Browns nya bok, Den förlorade symbolen. Som CD-bok... Skäms lite för det men jag har faktiskt inte tid att läsa vanliga böcker annat än på lov icke anlsutna till tentavecka. Förra veckan började jag lyssna på Djävulen bär Prada igen. Och jag hade för mig att den var ganska bra. Nu kommer jag ihåg varför jag inte gillade den... Andys jävla ordentliga oförstående pojkvän. Pojkvännen som dom förövrigt bytte namn(!) på i filmatiseringen. Sen felvinklar boken också.
Alex som han heter i boken, är så jävla redig och rättrådig. Han är nog dum i huvudet. Hennes föräldrar är också ganska dryga. Andy har varit tillsammans i drygt tre år, det jag finner ganska märkligt är att när hon får jobb på modemagasinet Runway och ska flytta till New York där Alex bor, så flyttar dom inte tillsammans.
De är 23 och har varit tillsammans i tre år men de flyttar inte ihop?! Och sen blir alla i Andys närhet stegvis med och mer förbannad på Andy för att hon ägnar all tid åt sitt jobb.
Det gäller ett jävla år på ett knappt uthärligt jobb. Men detta enda året kunde med största möjlighet ge henne jobb på den tidning hon alltid drömt om att jobba på. Personligen skulle jag ha legat med den osannolikt heta författaren som flörtar intensivt med henne. Jag skulle dumpa den rediga, rättrådiga pojkvännen och inte se tillbaka.
Författaren använder ordet kärv, hela tiden! Jag har räknat, men efter fem gav jag upp. Kärvt vit! Bah! Vilket uttryck! Det slutar naturligtvis jättebra och pluttinuttigt och allt blir bra eftersom hon gör det rätta.
The More Boys I Meet - Carrie Underwood
